Varje år, vid sommarsolståndet, besökte härskaren av det inre kungadömet sin profet. Kungen, som i övrigt var alls- och egenmäktig lyssnade omsorgsfullt på profeten eftersom han visste att allt som sades skulle bli sanning under det år som gick.
Kungen tillfångatog profeten under sitt fälttåg mot den man som då kallades kung, men som efteråt alltid fick heta tyrannen. Redan då lyssnade kungen på profeten vilket gjorde att tyrannens sista fäste föll redan tidigt på våren under upprorets andra år. Sedan dess levde profeten i fästets högsta torn utan att träffa någon människa förutom vid det årliga mötet med kungen.
Efter många år så hade kungadömet blivit rikt och välmående. Kungen kallades den vise och endast hans närmaste kände till hans möten med profeten. Kungen var gammal när han fick spådomen han väntat på sedan deras första möte. Nästa år skulle han dö.
Kungen tog beskedet med fattning. Under det kommande året följde han som vanligt profetens råd men han ägnade också en stor del av sin tid till att förbereda sin son till att bli kung.
Året gick och nästa sommarsolstånd närmade sig. Mitt i vintern blev kungens följe anfallna av troll men hans krigare dödade dem långt innan de var i hans närhet. På våren åt kungen rutten mat och var sängliggande i två dagar men var snart på benen. Allt som dagarna gick blev kungen mer och mer inbunden. Kungadömets funktioner var överlämnade till sonen och kungen lämnade sällan sin del av borgen.
Kungen levde fortfarande nästa sommarsolstånd. Prinsen stod vid profetens torn när kungen kom dit, manade prinsen att återkomma om en timme och gick in. Kungen gick sakta längs spiraltrappan upp till profetens kammare.
"Jag lever än."
Profeten nickade.
"För första gången har din spådom inte gått in. Kan dina förutsägelser hjälpa mitt land nu när de kan gå fel?"
Profeten skakade sorgset på huvudet.
"Jag förstår." Kungen nickade och gick fram till profeten. För första gången rörde kungen vid profeten genom att klappa honom vänligt på axeln. "Mitt land har inte råd med att förutsägelserna inte går in. Trollen blir modigare och vintrarna blir kallare."
Kungen gick fram till kammarens fönster. Mitt i sommaren fanns inget som täckte det och kungen var vig för sin ålder. Han klättrade in i öppningen, såg ut över sitt rike en sista gång och hoppade för att falla ner mot borggårdens klippor.
Profetian blev sann när kungen landade.
++++++++++++++++++++++++++++++++
En fortsättning på denna finns i Prinsens Profet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar